mimsans.blogg.se

 

 

 

 

 

Jag läste ett intressant inlägg av en vän här på FB här om dagen.

 

Varför  måste man ha körkort för moped när man är 15 år men vilken unge som helst, oavsett ålder och kundskap, får ge sig ut på ett halvt ton häst och skrutta runt på vägarna?

 

Visst, det är farligt att framföra fordon men ett halvt ton häst är lika farligt det.

Det borde vara körkort på båda "fordonen".

 

Hur ofta ser man inte en liten tjej på max 50 kilo , komma på en häst runt 450 kilo, längs vägen.

Ja, jag nämner att det är tjejer då det till större delen är tjejer som rider, men visst finns det killar med. Men jag tror att ni fattar poängen. :)

 

Jag säger INTE att dom inte borde få finnas i trafiken, för hästar är bland dom första fordonen vi hade att ta oss fram med och det är ett trivsamt inslag i en annars rätt trist vardag ibland. 

Det borde dock införas ett kompetentbevis för att få framföra en häst längs med trafikerade vägar. Det borde införas kompetentbevis för att få ha häst över huvud taget.

 

I mina dagar som hästägare så har jag själv sett föräldrar som skaffar en liten shettis till sina barn. Föräldrarna själva vet knappt vad som är fram och bak på en häst, "Men hur svårt kan det vara? Bella vill ju ha en häst så det är klart att hon ska få en."

Sen glömmer dom bort det där med kosthållning, veterinärer, hovslagare, motion i måttlig mängd, stall, hagar mm som ska finnas för att våra djur ska trivas och må bra.

 

Nu är detta inte bara barn det gäller utan även vuxna! 

Vi fick ett samtal ifrån djurskyddet en gång där dom frågade om vi ev kunde ta hand om en häst som annars skulle bli omhändertagen. Vi åkte och tittade på henne, det var ett sto, hos ägaren där hon stod.

Hon hade en hage som var på ca 100 Kvm, med några träd i som var skyddade med nät så hon inte kunde bita på dom eller klia sig mot dom.

Vi frågade lite om hästan och ägaren visste ingenting. Hästen var rund och go och hade ett trevlig humör och var sällskaplig. Vilket inte var konstigt då hon hade stått i den hagen i 3 år utan sällskap! Hagen låg i trädgården på baksidan av ett hus, utan utsikt förutom några garage som låg runt om.

Hennes hovar såg förjävliga ut trots att ägaren blivit ålagd att få dom verkade kontinuerligt.

 

Vi bestämde oss för att ta hem hästen och min dåvarande "gubbe" åkte och hämtade hästlastbilen. 

När vi skulle lasta hästen så frågade jag om ägaren hade ett träns vi kunde låna.

"Träns?" 

Ja, ett träns...

"Vad är det för något?"

Hmmm....

 

Jag småpratade med hästen ,som inte alls var sugen på att åka i lastbilen, och pratade om att hon nog skulle bli glad att få komma hem till oss och nya hästkompisarna och få äta lite hö.

Då kom nästa grej.

"Tror du att det kommer gå bra med hö?", frågade ägaren.

Har hon ätit ensilgae eller hösilage innan? frågade jag.

"Näeee, hon har bara fått kraftfoder (Krafft) och morötter."

Har hon inte ätit gräs????? 

"Näeee... Måste dom det?", sa ägaren.

("stor suck ifrån mig")

 

Jag frågade även om hennes stora ärr och sår på knäna men fick inget svar. Vi kikade då in i det så kallade stallet (garage) där hon stått uppbunden i en spilta UTAN nånting att ligga på för utom betonggolvet. Därav hennes fula knän. :(

 

Men vi lastade hästen och skrev papprena. Sen fick hon komma hem till ett ca 10 hektar stort bete med massor av hästkompisar och hon blommade upp och fick bli häst igen. :)

. Hennes saga slutade lyckligt, men för många andra så stannar historien i det mörka stallet utan ordentlig mat eller bädd.

En snäll, men fullkomligt oförstående ägare som inte visste någonting om hästar, men en häst skulle hon ha!

 

Tillbaka till hästar i trafiken.

 

Jag hör ofta bilägare som svär och gormar över hästarna som finns där ute. Varför gnäller ni?

För att ni är tvunga att sakta ner?

För att ni blev överrumplade och rädda när det plötsligt dök upp ett djur längs med vägen?

Det är inte hästarnas fel att du inte kan hålla en lagom hastighet för rådande omgivning. Det är du som borde bli utskälld.

Visa hänsyn, sakta ner, håll er åt sidan och hälsa så kommer hästägaren att känna sig trygg och bli glad.

 

Till hästägarna vill jag också säga: Det är ditt ansvar att framföra ekipaget på ett tryggt sätt. Se till att använda reflexer, även sommartid. Från hjälm ner till hov. 

Håll er även åt sidan, tacka bilfolket när dom visar hänsyn. Sånt smittar av sig och snart kommer folk att vinka tillbaka när dom ser er på vägen. :)

Står ni och ska korsa vägen så visa att ni har kontroll på era djur. Det är läskigt för bilförarna att se en stor häst vid sidan om vägen och inte veta om den tänker kasta sig ut. 

 

Och till båda parter: LE , HÄLSA OCH VISA HÄNSYN! :)

 

Jag har fått ridir på vägar som vart avspärrade för hästfolk just för att jag visat hänsyn. Jag har stannat och gått och pratat med markägarna och frågat om och vart jag får rida och VARJE gång så har dom uppskattat att jag FRÅGAT och tillåtit mig rida på deras mark.

Det finns ingen som skulle uppskatta att få sina åkrar sönderridna av ett gäng hästägare och det finns mängder med folk där ute som är hästrädda. Då är det upp till oss hästägare att visa hänsyn och ett trevlig beteende. Stanna gärna och prata med folk,det gör dom lugnare och dom kommer uppskatta hästen i miljön, men framförallt LE, HÄLSA och VISA HÄNSYN. :)

 

 

 

 

Ödmjukhet är något jag känner just nu. Ödmjukhet inför livet. Jag känner igen. Nu pratar jag inte om att jag känner igen nått , utan jag känner känslor igen och det är helt fantastiskt! :D

 

Jag har haft en jobbig period där allt har gått emot mig. Självklart så har inte ALLT gått emot, men en hel del.

Det har vart bilar som gått sönder, en katt som blev sjuk och var tvungen att tas bort, kass ekonomi, jobbiga släktingar, dåligt med arbeten och energitjuvar i mängder runt mig.

Jag har vart rätt trött som människa helt enkelt. Denna gången höll det i sig hela hösten och fram tills för ca 1 vecka sen. Jag som bara brukar vara nere över en liten stund på en dag bara!

 

Jag hade helt enkelt hamnat i svackan: "Jag duger inte till nått."

Varför hamnade jag där? Jag vet inte, det finns nog många faktorer som tillsammans hoppade på mig och gav mig storstryk och jag till slut bara låg där och tog emot och tyckte att jag gjort mig förtjänt av det.

 

För ca 4 1/2 år sen gick jag i väggen totalt. Då brast 32 års försvar emot världen. Jag kommer ihåg exakt hur det hände. Det var MASSOR av anledningar som tog mig dit, men det var ett samtal ifrån min storasyster som gav mig den sista knuffen jag behövde för att trilla över kanten. En anklagelse över hur dålig jag var som människa var droppen. Jag slängde på luren och gick upp och ställde mig i duschen. Jag vill alltid vara i vatten när jag mår dåligt av nån skum anledning. :) 

 

Väl i duschen så började hjärtat slå hårt, riktigt hårt och jag började hyperventilera. Vad händer?!

Världen rasade och jag trodde att jag skulle dö. Jag satt på golvet i duschkabinen, skakade i hela kroppen medans tårarna forsade. När jag tog mig ur duschen till slut så såg tittade jag på mig själv i spegeln och den som tittade tillbaka var en usel människa. En världelös figur som ingen ville ha. 

Sen startade helvetet på riktigt. Jag gömde mig så gott jag kunde för världen, låste in mig och ville inte finnas till. Den enda gången jag kände att jag levde var när barnen var hemma varannan vecka. Då drog jag på mig ett leende och kämpade igenom vardagen för att inte dom skulle lida på nått sätt. 

Sen kom dom ensamma veckorna. Låååånga ensamma veckor. Jag började bli rädd för att lägga mi på kvällarna, för jag trodde att jag aldrig skulle få vakna mer. Jag bävade för att lägga mig, för varje kväll när jag lagt mig så började mitt hjärta slå jättehårt. Man kunde höra hjärtslagen slå i det tysta rummet, så hårda var dom, och efter en stund domnade hela kroppen av och hjärtat stod still. Jag dör nu! Men då var ja helt plötsligt inte rädd längre utan nästan välkomnade lugnet. Välkomnade döden som skulle få ett slut på allt.

 

Nu är det så att jag är så förbannat levnadsglad och nånstans där inne fanns mitt egentliga jag, och hon kämpade, jag lovar. Hon slogs med näbbar och klor för att få tillbaka "oss" till livet igen.

Vägen var lång, och en del svackor fanns det på vägen, men tillbaka kom vi. :)

 

Jag vandrar fortfarande på den vägen, men den blir mindre bulig, färre hål för var vecka som går.

Jag har lärt mig att känna igen tecknen att jag är på väg ner igen och oftast, nästan alltid, så hinner jag säga stopp till världen utanför innan den drar ner mig igen. 

För det var ordet NEJ jag behövde lära mig säga. NEJ, jag vill inte. NEJ, jag orkar inte höra dit skitsnack nått mer. NEJ, du får klara av dina egna problem själv.

 

Nackdelen av att lära sig säga nej, var att jag till slut sa det hela tiden. Nej nej nej nej nej.

Jag kom på mig själv en dag när jag sagt nej till en person som frågat mig om vi skulle göra en sak. "Varför sa jag nej? Jag VILL ju göra det här!"

Då fick jag börja lära mig säga ja igen, men också verkligen tänka över VAD det var jag ville säga JA till, och vad det var som jag ville säga NEJ till.

Detta är nått jag fortfarande jobbar med. Jag är en hjälpsam person i grund och botten och tycker om att känna mig behövd, men ibland blir det för mycket. Folk lär sig fort hur dom ska kunna utnyttja min välvilja, mitt medfödda jag att vilja hjälpa andra. Jag måste lära mig att sålla bort dessa människor och hålla dom på en armlängs avstånd. Jag tycker fortfarande inte illa om dessa människor, jag tycker bara illa om deras beteende. Dom måste ju också hitta sig själva för att lära sig vad det är dom gör fel här i livet. :)

 

Som sagt så har livet vart upp å ner i flera år. En del dåliga stunder men också många bra. :)

Men så för ca 1 vecka sen så vaknade jag en morgon och kände att: "Det här är en bra dag. Jag är trött, men jag MÅR bra.", sen kom det ett stort leende över hela mitt ansikte och det leendet har hållt i sig sen dess. 

Livet har återvänt och jag känner mig starkare än någonsin. För mig, för mitt, för mina barns skull.

Hur det än är så är livet en fantastisk gåva som vi fått och jag tänker då se till att göra det bästa av mitt. Jag fick ju bara ett, lite snålt men ändock. :)

 

Nu ser jag fram emot att vakna på morgonen, ta hand om pojkarna och skicka dom till skolan. Kika vad vännerna sysslat med på FB medans jag sovit. Söka jobb och ha ett alldeles underbart Svenssonliv. :D

 

Folk tror ofta att jag kräver en massa utav livet. Så fel dom har.

Det enda jag vill ha är ett lugnt,stabilt liv utan en massa energitjuvar. Jag vill lära mig att kunna ignorera dom. Inte ta åt mig när nån säger något negativt om mig eller det jag gör. Jag VET att jag är en bra människa. En som bryr sig, känner och älskar.

Jag har inte riktigt hittat den vuxna Mimmi än, men jag vet att hon finns där inom mig ,under nu ett tunt lager stålull. 

Hon finns i mitt huvud, skrattandes så hon kiknar, så som hon gjorde när hon var liten, när hon var tillsammans med sina älskade tokiga djur. Som hon gjorde när hon var tonåring och httade på tokigheter för att få andra att skratta med henne. För trög för att fatta att ibland skrattade dom åt henne. Eller hon förstod nog, men valde att inte se då dom iallafall skrattade.

Jag lever för att höra folks skratt. Glada förtjusta utrop. Rena glädjeutbrott.

Finns det något som är vackrare än när en männsika ler?

En främling i affären,som du gjort nån rolig min åt pga konstigt skriva skyltar i butiken, som brister ut i skratt just pga DIG!

Det var DU som gjorde han/hon glad, ingen annan. DU fick en främling att må bra en stund. Det är värt varenda sekund som gått på tok under dagen! :)

 

Vi kan göra skillnad för andra människor. Det är så enkelt. Det krävs inga pengar, ingen ansträngning utan bara ett vänligt leende, en hjälpande hand eller en tokrolig min. :)

Jag mår bra av sådana stunder och jag kan lova att du också gör det. :)

 

Jag ger här med ett löfte till mig själv. VARJE dag så ska jag få en människa att le, pga mig. Då mår även JAG bra. Sen kanske den människan av bara farten ger det leendet till någon annan och sen är bollen i rullning. 

Mår du bra, så mår jag bra, även om det är för en kort sekund. :)

 

Säg nått possitivt till någon, istället för att bara säga till när någon gör nått dåligt. Uppmuntra ett bra beteende i stället för att klanka ner på ett dåligt. Jag tror det ger en bättre effekt. :)

 

Jag tänker inte ta på mig några stora projekt just nu. Inga "Nu ska vi rädda Afrikas barn" eller nått. Nej, det orkar jag inte än. Mitt projekt just nu sträcker sig till att må bra själv.

Som Dr Phil en gång sa: " Är frun i huset lycklig, så är hela huset lyckligt." och tvärtom, vilket stämmer jäkligt bra!! :D

 

Små saker som denna lilla film nedan, ska få bidra till att hålla mig på rätt spår genom livet. Påminna mig om vad det var jag strävade mot, när jag tappat bort mig. Tappar bort sig längs med vägen gör man, man kan även välja en sidoväg just bara för att man vill det så länge den bär mot det målet man satt upp för sig. Man kan sätta upp nya mål också, men glöm aldrig aldrig bort dig själv och din egna vilja.

 

Nu säger jag tack för denna gång. Bäddar ner mig i sängen med lugna hjärtslag, fuktiga ögon pga videon nedan, och ser fram emot att få vakna till en ny härlig dag: :)

 

TJINGELING!! :D

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag kände en liten flicka en gång. En udda liten tjej. Hon var duktig i skolan, glad och rolig.

Men annorlunda. Både hatad och älskad. 

Men bakom hennes glada annorlunda fasad gömde sig en mörk hemlighet.

Varje dag på väg till skolan satt det en molande värk i magen. "Vad händer när jag kommer hem? Vad har redan hänt?"

Vännerna frågade alltid om hon skulle följa med och leka efter skolan, men hon hade alltid nån ursäkt för att hon inte kunde.

Hon måste hem! 

Lever mamma? 

 

Vart var du?

 

Värken växte i magen ju närmare hemmet hon kom. Vad händer idag? Är det lugnt? 

Ja, idag var en bra dag. Idag var dom en familj. Skrattandes och skojandes vid middagsbordet.

Men nästa dag när hon kom hem från skolan kände hon redan när hon öpnnade dörren att något var fel. 

Det var obehagligt tyst, mamma sittandes vid bordet, mannen ståendes vid bänken. Den lilla flickan drog ett djupt andetag, klev in i köket med ett spänt leende på läpparna. Sa ett glatt "hej". Allt för att lätta på stämningen. 

Bara han inte blir arg idag.

Men det dröjde inte länge föränn han höjde näven mot hennes mamma. Den lilla tjejen klev i mellan och försökte hejda honom så gott hon kunde. "Slå hellre mig. Låt min mamma vara". Den lilla tjejen var bara 7 år.

 

Vart var du?

 

En kväll i sommarstugan. En kräftskiva med hennes föräldras vänner. Skratt och stoj. "Det är ju så trevligt att vara här" "Åh, ni har det ju så bra!"  Ja, nog var dom lyckliga där och då. Den stunden. Tills dörren stängdes....

Den lilla flickan vaknade av att någon skrek på hjälp. Mamma! Hon rusade ut i hallen. Där låg hennes mamma på golvet, med mannen böjd över sig. "Släpp henne! Släpp min mamma!" 

Han slet upp hennes mamma i håret. "Gå in på ditt rum annars slår jag ihjäl henne"....

 

Vart var du?

 

Efter ett tag flyttade flickan och hennes mamma ifrån mannen. Det var lugnt ett litet tag. Flickan kunde slappna av i allt längre perioder över dagarna. Värken i magen fanns alltid där. Den lämnade henne aldrig.

Visst, han var där och bönade och bad att få komma tillbaka. Visst fanns det oroliga stunder. Men över lag så var det rätt bra. Nu var det ju hennes mamma trygg. 

 

Det gick några år. Och visst var dom lyckliga. Tills nästa man kom in...

 

Vart var du?

 

Alkohol, droger...Ett annat liv, eller var det bara ett sätt att finnas till?  Den lilla flickans tidigare lugna vardag hon fått haft i något år, slets itu. Brutalt. 

Värken i magen som krupit tillbaka till att bara komma fram ibland, blommade upp för fullt. Samma visa igen. 

"Följ med och lek efter skolan!"  "Jag kan inte. Har nått att göra hemma"  Ja, nog hade hon det alltid. Att stå i mellan mamman och mannen. Skydda sin älskade mamma. "Snäll, slå mig istället"

En dag efter skolan kom hon hem.. Det var alldeles tyst i lägenheten. Vart är mamma? 

Hon hittade sin mamma bunden,blodig, brutalt misshandlad på golvet i badrummet...

Den lilla flickan var bara 9 år.

 

Vart var du?

 

Dagarna avlöste varandra. Utåt så var dom den lyckliga, perfekta familjen. Annat var det när ingen såg. När ingen ville se. När folk valde att inte se.

Den lilla flickan skrev hemska historier på Svenska-lektionerna i skolan. Om en annan liten tjej som led alla helvetes kval. Ett rop på hjälp. Hon såg att läraren visste att det var henne dom handlade om. Såg skuld i lärarens ögon, innan hon vek undan blicken och fortsatte rätta stavfel i andras uppsatser. Sviken av världen. Vad skulle hon göra? Det går inte att lita på någon. Allra minst dom du vill lita på mest.

 

Vart var du?

 

En eftermiddag efter skolan kom den lilla flickan hem och hittade sin mamma halvt livlös i soffan med en tom pillerburk brevid. "Jag orkar inte mer. Allt är DITT fel. Du är så jobbig" sa hennes mor innan hon tuppade av.

Den lilla flickans tårar rann över kinderna medans hon försökte rädda sin mammas liv. När ambulansen hämtat hennes mamma satt hon ensam kvar i lägenheten. Gömd under skrivbordet i sitt rum. Ihopkrupen, skakandes av rädsla." Lever mamma? Vill jag leva? Är allt MITT fel?"

7 timmar senare ringde telefonen. Hennes mamma levde. 

Lättnaden kom inte så som hon trodde den skulle göra. Varför? "Kanske vore det bättre om mamma fick somna in så hon fick slippa bli slagen. Slippa mig. Det är ju mitt fel allting". "Om hon dör behöver inte jag heller lida längre. Då dör jag med".

Den lilla flickan var 10 år.

 

Vart var du?

 

Men kampen fortsatte.. En dag efter skolan kom hon hem. Alla satt vid köksbordet. Gråtandes. Vad har hänt?! 

Den lilla flickans bror hade råkat ut för en bilolycka. Ingen visste om han skulle överleva. Hennes älskade bror!

Den enda tryggheten i hennes liv fick inte dö! 

Hon sitter på en stol vid bordet, fipplar med en kortlek...orolig, rastlös.. Då säger mannen, -"Jag hoppas han dör!"

Ursinnigt slänger den lilla flickan kortleken i hans ansikte. Då ser hon monstret växa fram, en näve höjs. Stunden senare ligger den lilla flickan på golvet. Hon kryper fram, tar sig in i sovrummet, upp i sängen. Hon vänder sig om. Där står mannen med en kniv i handen.

Den lilla flickan var 11 år.

 

Vart var du?

 

2 dagar senare är flickan i ridhuset hos sina älskade hästar. Hennes räddning. Dom enda som accepterar henne som hon är. Hon älskar dom och dom älskar henne. Villkorslöst.

Då kommer polisen och hämtar henne. Bort från tryggheten. Den enda värld hon känner och kan lita på. 

För in henne i en otrygg, okänd framtid av skydd, namnbyte, bostad på okänd ort.

Det sista hon någonsin hör av mannen är: " Hittar jag er så dödar jag er."

 

Historien började inte i början,den började många år tidigare. Den slutar inte än på många år. Den har nog inte slutat än. Historien är inte ens i närheten av att berätta allt som skedde. Den skrapar bara lite på ytan. 

Men livet går vidare. Man får ta ansvar för sina egna handlingar och ibland även andras och skapa sig ett liv värt att leva. Framtidstro. Hopp. Det blir bättre.

 

Vart var du?

Jag vet vart jag var, för jag var den lilla flickan. Hon som jag ser som om det vore en helt annan människa. Hon är jag, men ändå inte. Jag kan gråta för hennes skull, men inte för min. Idag är jag vuxen, jag är inte "hon" längre. 

 

En del kallar en udda, annorlunda, stark, framåt, knäpp, idiot...Ja, det är man nog med. *ler*

 

Det jag ber folk är att sluta blunda. Känner du på dig att nått barn inte har det bra, så är det nog så. Och gör då något åt det! Gör inte som lärarna och omgivningen, veta och blunda. Barn dör, inte alltid kroppsligt, men själsligt. Sätt dig in i tanken på att vara 10 år och vilja dö för att livet är ett helvete. Då kanske du kan förstå.

 

Det finns barn som aldrig får vara barn.

 

Idag har jag ett bra liv. Mamma till 2 pojkar som är mitt allt.

Se till att kämpa vidare och var inte rädd för att be folk om hjälp. Ibland kan främlingar vara lättare att prata med än dom som står dig nära. 

 

Och använd för guds skull inte din taskiga uppväxt som ursäkt för att inte ta ansvar för ditt liv. Livet är en gåva som ska förvaltas väl. DU kan göra skilllnad för någon annan! :)

 

Denna historia får gärna spridas vidare. Kanske den kan få någon att öppna ögonen. Kanske någon slipper känna att den var ensam om samma historia. 

 

Nån som vill ha nån att prata med? Jag finns här. Vem som helst är välkommen att adda mig på FB, för att prata eller bara vara. :)

 

 

Mvh Mimmi Dodge Solstråle

Nu är Julen här. 

 

Ljus tindrar överallt, paketen är inhandlade, maten likaså, huset är julpyntat och stämningen är god. :)

 

Det som vi dock skippar under julen i det här huset är något som många borde låta bli.

ALKOHOLEN!

 

Varför ska den vara så viktig under alla högtider? Vi har under dom senaste 10 åren firat HELT alkoholfritt på Julafton. Inte ens glöggen är spetsad. Lider vi för det? Nej. Julen firar vi för barnens skull, ja även jag gillar julen och firar oavsett om jag är ensam eller inte. :D

 

Jag är uppvuxen med alkohol runt mig och speciellt på julen så lockar det fram det värsta ur folk. 

"Ha, klart vi ska ha en nubbe till sillen!", Ho ho ho...... Hoppsan så snett det blev, halva flaskan senare.

Där sitter Bengan å tjafsar med Kent och där tafsar Knut på morsan. Aj aj aj, det där såg farsan. Men vem får ut för det? Inte är det Kent iallafall utan mamma, efter att alla har åkt hem. Då är allt hennes fel för hon är ju en sån usel kärringjävel så farsan spöar skiten ur henne framför ögonen på ungjävlarna som borde ha sovit för länge sen.

Men imorgon är det bra igen för då har mamma, blödandes, tröstat oss hela natten och sagt att pappa egentligen inte är elak, han är bara lite utarbetad. 

Han måste arbeta hårt, våran pappa, för han slår ofta mamma gul och blå. Ibland förärar han även oss med en hurring eller två.

Men det är synd om honom. Det är ju bara han som har det tufft i livet med en sån jävla usel familj."

 

Nu vill jag veta en sak. Ska även DU förstöra din familjs jul? Spöa frugan och kanske även barnen med?

Så jävla synd är det inte om dig och det är INGEN som egentligen går på ditt skitsnack om att " det ska aldrig hända igen". 

Skärp till dig eller lämna din familj.

Dom har det bättre utan dig, även om du tror att du är Guds gåva till världen.

Din fru klarar sig garanterat galant utan dig och dina barn får en chans att växa upp och bli normala. Det kommer krävas mycket av dom för att kunna bli det, för DU förstörde deras barndom och gav dom svåra psykiska sår som tar låååååång tid att läka. Tro mig, jag vet!

 

Dra därifrån, inse vem du är och gör nått åt det. Sen kan du höra av dig till dina barn, om nått år eller så och BEVISA att du har insett vilken skitstövel du var och att orden: "Det kommer aldrig hända igen" är äkta, och inga lögner. Även du kan bli en bättre människa, när du slutat ljuga för dig själv. :)

Vem vill vara en av alla dom karlarna där ute som spöar sitt fruntimmer, men visar en fin fasad uttåt? Var det så din mamma ville att du skulle bli? Var de det du sa till skolans yrkesvägledare att du ville bli? En familjemisshandlare. 

 

Nu slår karlar, även utan alkohol i kroppen, men risken för vanliga dispyter med släkten kan undvikas. En sak mindre för barnen att vara rädd och orolig för inför julen. 

 

 

Är du en mamma till barn i ett sånt förhållande? Jag tycker inte synd om dig heller.  

Ställ dig frågan varför du skaffade barn. Var det för att se dom plågas? Få stryk? Lida för att dom ser dig få stryk? 

Jag tror inte att så var tanken ifrån början, men du är medhjälpare till att få dom att må skit och bli skadade för livet.

Jag är själv barn till en mamma som valde män som slog henne. Tror du på skitsnacket om att det är så synd om mamman i ett sånt förhållande?

Jag kan säga att jag HATAR min mamma för den uppväxten hon gav mig. Jag förlåter henne aldrig för den, då jag själv aldrig har fått ett enkelt "förlåt" för hur hon skadade mig och mina syskon genom att bara sitta och titta på.

Jag älskar min mamma av andra orsaker, för den hon är idag, men oron finns alltid där, speciellt när alkohol blir inblandat, att jag ska få se min mamma bli sönderslagen eller även få hitta henne död en dag.

 

36 år, och jag får hjärtklappning och kallsvettas när jag hör orden: "Vi ska bara ta en öl". Då har jag ändå jobbat och slitit med mig själv för att övervinna mina barndoms skador.

Jag kan fortfarande få panikkänslor när jag ser en blond karl med jeansväst nånstans i ett människohav på stan, för det var vad den ena hade på sig när han slog min mamma, för att senare slå mig.

 

Spåren sitter kvar länge länge, så tro inte att dina barn är oskadade av det livet du fört in dom i. Men vägen till lättnad kan bli kortare om du startar erat nya liv NU. 

Det finns hjälp att få. Börja med att berätta för någon vad som sker hemma, någon du litar på. Hitta någon du kan bo hos med barnen, sen åker du. Det finns ingen "BRA" dag att göra det på och jag kan lova, du förstör inte barnens jul genom att göra det. Du räddar deras liv. Bättre julklapp kan man väl inte ge sina barn?! :)

 

 

Idag har min mamma världens bästa man och jag är lycklig för deras skull. Jag är även tacksam för att jag är som jag är, jag skulle aldrig ge mina barn en sån uppväxt. Jag skaffade mina pojkar för att älska dom, fostra dom till att bli fina människor och ge dom en sån fin uppväxt som jag bara kan. 

Mina pojkar är mitt allt. <3 <3 

 

 

Julen är barnens högtid, säger dom. Nej, säger jag. Livet är barnens högtid. <3

 

 

Ett tips till er där ute. Läs boken "Vuxna barn till alkoholister", den hjälper på många sätt. Att förstå sig själv och förstå andra. Den kommer ge dig orsaker till vissa saker, men du kommer inte ha några ursäkter längre så förbered dig på att ändra ditt liv. :)

 

Så min önskan för i år är: Ge dina barn livet i julklapp. <3

 

www.kvinnofridslinjen.se 020-50 50 50  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu är det dax att ta upp ämnet ekonomi.

 

Jag är så FÖRBANNAT trött på att höra ifrån folk att " Sorry ungar, vi har inte råd att äta annat än blodpudding." "Tyvärr, jag kan inte köpa nya byxor till dig för jag har inte råd."

" Vi kan inte åka till badhuset det här året heller för vi har inte råd."

 

BULLSHIT!!!  

 

Du röker, snusar och dricker gärna några öl till helgen. Du har dyra tv-abonnemang "för barnens skull", prenumererar säkert på några tidningar som tex Wheels, Hänt extra och liknande.

En ny film, lite dataprylar, tv-spel är ett måste. Några påsar chips, lite dipp, lösgodis, en kexchoklad och en dricka när inte ungarna är med måste man ju få ta sig. 

3 bilar  och en motorcykel på gården, fast bara 1 i familjen har körkort är suveränt coolt. Speciellt om man har en skoter och en fyrhjuling också!! :D

Fixa naglarna och sätta i löshår på salongen är ju en självklarhet, likaså att dra ut med polarna på en pubrunda.

Beställa hem kläder på nätet och maxa kreditkortet är en sak som man måste unna sig varje månad, likaså abonemanget på Postkodslotteriet och Triss. Lördagstravet kommer ju också ge miljoner!! ....men....

"ungar, tyvärr så får ni äta skitmat, gå i slitna kläder, hålla er hemma och gu förbövelen, tro inte att ni ska få åka på Anders kalas för det har vi inte råd med!!!"

 

Känner du igen dig? Var ärlig nu, för här har du en chans att sluta upp att vara en egoistisk förälder som säkerligen går och mår dåligt utan att veta varför.

 

Titta på ditt paket cigg/snus, ta en klunk av ölen och säg högt till barnen att "dom här är värda mer än vad ni är" och mena det. Ring sen Soc och be dom hämta barnen.

 

Sluta säg att " jag har inte råd" när det gäller skitsaker. Säg i stället att " jag väljer att prioritera bort mina barn".

 

Starta ett "nytt" liv, ett gemensamt liv med din familj. Kom inte och säg att barnen blir lyckligare för att dom har 37 tv-kanaler eller nyaste Playstationet. Fråga barnen vad dom skulle önska sig mest av allt, mer kvalitetstid med dig eller ett nytt tv-spel.

Har du inte redan hunnit förstöra barnet helt så kommer han/hon välja dig. 

 

Så sluta med dumma ursäkter och ta tag i ditt liv, NU!

 

Säg upp dina tv-abonemang, tidningar, lotter. Tvätta håret hemma och hitta en polare som klipper dig gratis mot att du hjälper henne med nått annat. 

Sälj skiten du har på gården. Sånt kan du köpa igen när du har RÅD.

Ta med ungarna på en husrensning, man har ALLTID en massa att sälja. Böcker, kläder, prydnadssaker, surroundsystem, gamla leksaker, tavlor, köksprylar, för kom inte och påstås att du använder alla dom där grejerna du köpte på Tv-shop !!

Liar, liar, pants on fire!!  

 

"Annonser är så dyra."   Du, det finns MASSOR av "Till salu-"sidor på Facebook, och dom är GRATIS.

Nästa ursäkt? ;)

 

Varför köpa nytt när det finns loppisar? Ta lite tid på dig och kolla priserna på loppisarna, köp och sälj-siter på FB... det lönar sig att tänka efter, jämföra och snoka. :)

 

I Sandviken finns det en loppis som är suverän. Minst 1 gång i månaden sänker dom ALLA kläderna till 5 och 10 kronor/st. Hur fina kläder som helt. Helt, rent och märkeskläder.

Sist jag var dit så var det inte rea, men jag fyndade mig ett par nya Diesel-jeans för 70:-. Helt okey affär. :)

 

Ofta går jag därifrån med ett par påsar proppfulla med barnkläder, Puma , Addidas... och har pröjsat kanske 150:- för 30 plagg. Klå den om du kan!! 

Sen kan vi åka till badhuset, bowla eller vad det nu är ungarna vill göra, för vi har RÅD på grund av att vi snålar in på andra ställen. 

Vi har inga tidningsabonemang, lotter eller dyra tv-kanaler. Vi har dom vanliga sakerna. Bilen är ett måste, en bra billig familjebil (Volvo V70-00) så det är skatt och försäkring på den, datauppkoppling, mobiltelefon, hyra och el.  Thats it. 

Tack gode gud för dom få utgifterna för bilen klarade inte besiktningen ,så det var bara att snoka hemma vad som gick att sälja och köpa bildelar för  5000:- .

Men det gick. :)

 

Har vi några skulder? Nej.

Har vi någonsin fått en påminnelse? Nej.

Vi är inte rika, men vi klarar oss, jag och mina barn. Vi kan göra mindre saker ofta och större grejer ibland, och vi kan göra det och njuta av det för att vi har betalat allting själva och har inga skulder när vi kommer hem. :)

 

Hade vi däremot haft en massa extra abonemang och skit så hade vi suttit hos Kronofogden GARANTERAT, och jag hade fått titta på mina barn och sagt: "Jag valde bort er."

 

Kommer det att hända? ALDRIG. 

Mina barn är glada för det dom får, men ännu gladare för tiden vi spenderar tillsammans. Och vet du en sak... JAG mår fantastiskt bra när jag tar mig tid med barnen. <3