Vart var du?
Jag kände en liten flicka en gång. En udda liten tjej. Hon var duktig i skolan, glad och rolig.
Men annorlunda. Både hatad och älskad.
Men bakom hennes glada annorlunda fasad gömde sig en mörk hemlighet.
Varje dag på väg till skolan satt det en molande värk i magen. "Vad händer när jag kommer hem? Vad har redan hänt?"
Vännerna frågade alltid om hon skulle följa med och leka efter skolan, men hon hade alltid nån ursäkt för att hon inte kunde.
Hon måste hem!
Lever mamma?
Vart var du?
Värken växte i magen ju närmare hemmet hon kom. Vad händer idag? Är det lugnt?
Ja, idag var en bra dag. Idag var dom en familj. Skrattandes och skojandes vid middagsbordet.
Men nästa dag när hon kom hem från skolan kände hon redan när hon öpnnade dörren att något var fel.
Det var obehagligt tyst, mamma sittandes vid bordet, mannen ståendes vid bänken. Den lilla flickan drog ett djupt andetag, klev in i köket med ett spänt leende på läpparna. Sa ett glatt "hej". Allt för att lätta på stämningen.
Bara han inte blir arg idag.
Men det dröjde inte länge föränn han höjde näven mot hennes mamma. Den lilla tjejen klev i mellan och försökte hejda honom så gott hon kunde. "Slå hellre mig. Låt min mamma vara". Den lilla tjejen var bara 7 år.
Vart var du?
En kväll i sommarstugan. En kräftskiva med hennes föräldras vänner. Skratt och stoj. "Det är ju så trevligt att vara här" "Åh, ni har det ju så bra!" Ja, nog var dom lyckliga där och då. Den stunden. Tills dörren stängdes....
Den lilla flickan vaknade av att någon skrek på hjälp. Mamma! Hon rusade ut i hallen. Där låg hennes mamma på golvet, med mannen böjd över sig. "Släpp henne! Släpp min mamma!"
Han slet upp hennes mamma i håret. "Gå in på ditt rum annars slår jag ihjäl henne"....
Vart var du?
Efter ett tag flyttade flickan och hennes mamma ifrån mannen. Det var lugnt ett litet tag. Flickan kunde slappna av i allt längre perioder över dagarna. Värken i magen fanns alltid där. Den lämnade henne aldrig.
Visst, han var där och bönade och bad att få komma tillbaka. Visst fanns det oroliga stunder. Men över lag så var det rätt bra. Nu var det ju hennes mamma trygg.
Det gick några år. Och visst var dom lyckliga. Tills nästa man kom in...
Vart var du?
Alkohol, droger...Ett annat liv, eller var det bara ett sätt att finnas till? Den lilla flickans tidigare lugna vardag hon fått haft i något år, slets itu. Brutalt.
Värken i magen som krupit tillbaka till att bara komma fram ibland, blommade upp för fullt. Samma visa igen.
"Följ med och lek efter skolan!" "Jag kan inte. Har nått att göra hemma" Ja, nog hade hon det alltid. Att stå i mellan mamman och mannen. Skydda sin älskade mamma. "Snäll, slå mig istället"
En dag efter skolan kom hon hem.. Det var alldeles tyst i lägenheten. Vart är mamma?
Hon hittade sin mamma bunden,blodig, brutalt misshandlad på golvet i badrummet...
Den lilla flickan var bara 9 år.
Vart var du?
Dagarna avlöste varandra. Utåt så var dom den lyckliga, perfekta familjen. Annat var det när ingen såg. När ingen ville se. När folk valde att inte se.
Den lilla flickan skrev hemska historier på Svenska-lektionerna i skolan. Om en annan liten tjej som led alla helvetes kval. Ett rop på hjälp. Hon såg att läraren visste att det var henne dom handlade om. Såg skuld i lärarens ögon, innan hon vek undan blicken och fortsatte rätta stavfel i andras uppsatser. Sviken av världen. Vad skulle hon göra? Det går inte att lita på någon. Allra minst dom du vill lita på mest.
Vart var du?
En eftermiddag efter skolan kom den lilla flickan hem och hittade sin mamma halvt livlös i soffan med en tom pillerburk brevid. "Jag orkar inte mer. Allt är DITT fel. Du är så jobbig" sa hennes mor innan hon tuppade av.
Den lilla flickans tårar rann över kinderna medans hon försökte rädda sin mammas liv. När ambulansen hämtat hennes mamma satt hon ensam kvar i lägenheten. Gömd under skrivbordet i sitt rum. Ihopkrupen, skakandes av rädsla." Lever mamma? Vill jag leva? Är allt MITT fel?"
7 timmar senare ringde telefonen. Hennes mamma levde.
Lättnaden kom inte så som hon trodde den skulle göra. Varför? "Kanske vore det bättre om mamma fick somna in så hon fick slippa bli slagen. Slippa mig. Det är ju mitt fel allting". "Om hon dör behöver inte jag heller lida längre. Då dör jag med".
Den lilla flickan var 10 år.
Vart var du?
Men kampen fortsatte.. En dag efter skolan kom hon hem. Alla satt vid köksbordet. Gråtandes. Vad har hänt?!
Den lilla flickans bror hade råkat ut för en bilolycka. Ingen visste om han skulle överleva. Hennes älskade bror!
Den enda tryggheten i hennes liv fick inte dö!
Hon sitter på en stol vid bordet, fipplar med en kortlek...orolig, rastlös.. Då säger mannen, -"Jag hoppas han dör!"
Ursinnigt slänger den lilla flickan kortleken i hans ansikte. Då ser hon monstret växa fram, en näve höjs. Stunden senare ligger den lilla flickan på golvet. Hon kryper fram, tar sig in i sovrummet, upp i sängen. Hon vänder sig om. Där står mannen med en kniv i handen.
Den lilla flickan var 11 år.
Vart var du?
2 dagar senare är flickan i ridhuset hos sina älskade hästar. Hennes räddning. Dom enda som accepterar henne som hon är. Hon älskar dom och dom älskar henne. Villkorslöst.
Då kommer polisen och hämtar henne. Bort från tryggheten. Den enda värld hon känner och kan lita på.
För in henne i en otrygg, okänd framtid av skydd, namnbyte, bostad på okänd ort.
Det sista hon någonsin hör av mannen är: " Hittar jag er så dödar jag er."
Historien började inte i början,den började många år tidigare. Den slutar inte än på många år. Den har nog inte slutat än. Historien är inte ens i närheten av att berätta allt som skedde. Den skrapar bara lite på ytan.
Men livet går vidare. Man får ta ansvar för sina egna handlingar och ibland även andras och skapa sig ett liv värt att leva. Framtidstro. Hopp. Det blir bättre.
Vart var du?
Jag vet vart jag var, för jag var den lilla flickan. Hon som jag ser som om det vore en helt annan människa. Hon är jag, men ändå inte. Jag kan gråta för hennes skull, men inte för min. Idag är jag vuxen, jag är inte "hon" längre.
En del kallar en udda, annorlunda, stark, framåt, knäpp, idiot...Ja, det är man nog med. *ler*
Det jag ber folk är att sluta blunda. Känner du på dig att nått barn inte har det bra, så är det nog så. Och gör då något åt det! Gör inte som lärarna och omgivningen, veta och blunda. Barn dör, inte alltid kroppsligt, men själsligt. Sätt dig in i tanken på att vara 10 år och vilja dö för att livet är ett helvete. Då kanske du kan förstå.
Det finns barn som aldrig får vara barn.
Idag har jag ett bra liv. Mamma till 2 pojkar som är mitt allt.
Se till att kämpa vidare och var inte rädd för att be folk om hjälp. Ibland kan främlingar vara lättare att prata med än dom som står dig nära.
Och använd för guds skull inte din taskiga uppväxt som ursäkt för att inte ta ansvar för ditt liv. Livet är en gåva som ska förvaltas väl. DU kan göra skilllnad för någon annan! :)
Denna historia får gärna spridas vidare. Kanske den kan få någon att öppna ögonen. Kanske någon slipper känna att den var ensam om samma historia.
Nån som vill ha nån att prata med? Jag finns här. Vem som helst är välkommen att adda mig på FB, för att prata eller bara vara. :)
Mvh Mimmi Dodge Solstråle