Mörkertalet. Dom som inte vågar berätta.
MÖRKERTALET
Idag fick jag ett samtal som tog mig tillbaka till min barndom. Till det mörka, dystra... Hemska.
Jag svarade i telefonen och jag hör en ledsen tjejs röst. En röst som är förtvivlad, bruten av gråt och av hopplösheten som skriker ut sin befallning : "Du är inte värd något."
"Får jag berätta min historia för dig, Mimmi?"
Berätta...
1 timme och 24 minuter senare så har jag fått höra sånt jag vet existerar, något som är vanligt, något som många dras med i hemlighet idag.
Våldtäkter, överfall, övergrepp, misshandel, alkoholism. You name it.
Jag blir upprörd, ledsen, känner förtvivlan men jag blir också arg, förbannad, känner ett extremt hat.
Vad är det för jävla människor som har fått denna, idag vuxna kvinna, att ringa till mig i förtvivlan?
Ringa till mig, en människa hon aldrig har träffat, och släppa ut sina känslor, sin förtvivlan.
Jag är glad, tacksam och otroligt rörd att hon ringde mig och mitt öra kommer alltid att vara öppet för denna kvinna.
En kvinna som jag ser upp till, fast hon nog inte förstår det. En kvinna jag ser en styrka hos som hon nog ej vet själv att hon har.
En mamma som talar om sina barn med värme, har en glädje till livet som man sällan ser ens hos dom som haft det bra.
Hon ser kanske inte ljuset idag för det hon berättade har mörklagt hennes liv, inte bara nu utan för en långt tid, tid som inneburit största delen av hennes liv.
En tragisk uppväxt kantad av äckliga jävla karlar.
Karlar och pojkar som begått övergrepp på henne ända sen hon hade råttsvansar i håret och gluggar i munnen då mjölktänderna trillat ur.
Vad får er karlar att bli såna människor? Jag kan inte kalla er män, för en man skulle aldrig göra ett barn illa.
Jag vill inte ens kalla er för människor. Ni är avskräde. Sopor. Värre än Djävulen själv.
Vad får en karl att ge sig på ett barn? Vad får er att vilja stoppa er kuk i ett barns mun?
Vad får er att vilja misshandla en tonåring?
Vad får en psykolog att vilja våldta en vuxen kvinna, en kvinna som valt att skriva in sig på Psyket som en utväg att få ordning på sitt liv?
FATTAR NI VAD NI GÖR??
Jag ser dock hopp hos denna kvinna. En vilja att leva, trots att hon själv säger att hon vill avsluta det ibland.
En glädje över det lilla, och en rädsla för det stora.
För oss barn, fostrade av dysfunktionella människor i denna värld, så är det lilla ENORMT och det stora är HEMSKT.
Det stora är något possitivt för andra människor, för oss är det farligt. Farligt för att då kan man behöva känna känslor. Känslor som vi är ovana att ha. Lycka, glädje, ...Varför ska vi känna sånt? Sånt kan andra ta ifrån oss.
Vi lever på, funkar bra i samhället. Ofta den som är glad och hjälper andra. Det folk inte vet är den stora hemligheten vi bär på, ibland vet vi inte om den själva. Försöker glömma, ignorera. Vi vill ju vara som alla andra.
Vi tittar ofta på hur andra människor gör. Hur är en mamma, en sån mamma vill jag vara. Jag prövar.
Jaha, man ska diska, städa, jobba häcken av sig för det gör man när man är en familj.
Hmm... Att vara en familj innebär inte ytliga, vardagliga saker. Att vara en familj är att älska, skydda, bry sig, ta hand om,vårda, kämpa,lycka, glädje. Att vara en familj ÄR känslor.
Jag trodde en gång i tiden att jag var ensam. Ensam om att ha det som jag har det. Att vara liten, rädd, skygg.
Varför backar jag när folk vill ge mig en kram? Varför får jag tårar i ögonen när nån verkligen menar meningen: "Hur mår du?"
Varför känner jag hat när det kommer alkohol med i bilden? Varför drömmer jag drömmar där jag är jagad, drömmar som jag senare i livet vände till "jag hämnas"?.
Men så en dag... ja, den frasen kanske är en klyscha men så var det...
Men så en dag kom jag över boken " Vuxna barn till alkoholister".
Den som tror att allt blev guld och gröna skogar efter det bör nog sluta läsa nu.
Den boken var som en käftsmäll !
DET FINNS FLER SOM JAG!!
Wow... Hoppsan.. 2 kapitel in i boken så la jag den på fönsterkarmen i 2 månader. Jag skakade och tårarna rann. Nej, dom rann inte, dom FORSADE.Ett Niagarafall som det inte fanns nån hejd på.
Det var en chock att inse att det fanns fler som jag och att det var så många att dom till och med har behövt skriva en bok om saken. DET är det tragiska i det hela.
En bok om vuxna barn till hemska föräldrar.
Ska det behöva finnas?
Boken borde heta " Vuxna barn till dysfunktionella föräldrar" eller snarare " Vuxna barn till en dysfunktionell värld".
LÄS DEN.
Antingen läser du den för att du själv har haft en tragisk uppväxt, eller så läser du den för att förstå din medmänniska. Tjejen i kassan på Ica, sköterskan på ditt lasarett, den glada flickan som log mot dig på gatan.
Alla är dom utsatta.
Det är dom som är MÖRKERTALET.
Dom som inte vågar berätta sin historia för att dom är hotade, skäms, tror att det var deras egna fel att allt hände.
Det är aldrig ditt fel att någon annan människa begår övergrepp. Du kan aldrig försätta dig i en sån situation att det är okej för en annan människa att ta på dig mot din vilja. Det är aldrig ditt fel att dina föräldrar dricker.
Du är en individ. Du är någon. Du har ett liv, ett liv som är ditt och ingen annans.
För mig är du värd något, även om jag aldrig träffat just dig, för du finns, du existerar.
Du kan göra skillnad. Du kan göra min, mina barns värld till ett bättre ställe. Just du kan påverka och göra skillnad för någon annan. Du kan göra skillnad för dig själv.
Ska vi tillåta att mörkertalet får existera eller ska vi säga ifrån här och nu?
Jag har tagit tag i mitt liv, bearbetar saker som jag inte borde behöva. Saker som ingen borde behöva jobba sig igenom.
Jag har bestämt mig. Det är MITT liv och ingen annan ska få bestämma hur jag ska må framöver pga saker dom gjorde mot mig när jag var barn.
2014 vill jag ska bli Mörkertalets år. Året då Mörkertalets barn/vuxna barn ska halveras för att sanningen ska fram. Berätta för någon, släpp ut det. Våga för din skull. Ibland kan en främling duga. :)
Du har livet och livet är ditt. <3
På bilden är min äldsta son, en sommar för ett par år sedan. Jag kan lova att det som hände mig, kommer aldrig att hända dom. Glada barn är allt jag vill se i framtiden. :)
Mvh Mimmi Sjöström
