mimsans.blogg.se

En blogg om livets jävligheter och hur man kommer över dom.

Ödmjukhet inför livet.

Publicerad 2014-01-13 20:49:56 i Allmänt

Ödmjukhet är något jag känner just nu. Ödmjukhet inför livet. Jag känner igen. Nu pratar jag inte om att jag känner igen nått , utan jag känner känslor igen och det är helt fantastiskt! :D
 
Jag har haft en jobbig period där allt har gått emot mig. Självklart så har inte ALLT gått emot, men en hel del.
Det har vart bilar som gått sönder, en katt som blev sjuk och var tvungen att tas bort, kass ekonomi, jobbiga släktingar, dåligt med arbeten och energitjuvar i mängder runt mig.
Jag har vart rätt trött som människa helt enkelt. Denna gången höll det i sig hela hösten och fram tills för ca 1 vecka sen. Jag som bara brukar vara nere över en liten stund på en dag bara!
 
Jag hade helt enkelt hamnat i svackan: "Jag duger inte till nått."
Varför hamnade jag där? Jag vet inte, det finns nog många faktorer som tillsammans hoppade på mig och gav mig storstryk och jag till slut bara låg där och tog emot och tyckte att jag gjort mig förtjänt av det.
 
För ca 4 1/2 år sen gick jag i väggen totalt. Då brast 32 års försvar emot världen. Jag kommer ihåg exakt hur det hände. Det var MASSOR av anledningar som tog mig dit, men det var ett samtal ifrån min storasyster som gav mig den sista knuffen jag behövde för att trilla över kanten. En anklagelse över hur dålig jag var som människa var droppen. Jag slängde på luren och gick upp och ställde mig i duschen. Jag vill alltid vara i vatten när jag mår dåligt av nån skum anledning. :) 
 
Väl i duschen så började hjärtat slå hårt, riktigt hårt och jag började hyperventilera. Vad händer?!
Världen rasade och jag trodde att jag skulle dö. Jag satt på golvet i duschkabinen, skakade i hela kroppen medans tårarna forsade. När jag tog mig ur duschen till slut så såg tittade jag på mig själv i spegeln och den som tittade tillbaka var en usel människa. En världelös figur som ingen ville ha. 
Sen startade helvetet på riktigt. Jag gömde mig så gott jag kunde för världen, låste in mig och ville inte finnas till. Den enda gången jag kände att jag levde var när barnen var hemma varannan vecka. Då drog jag på mig ett leende och kämpade igenom vardagen för att inte dom skulle lida på nått sätt. 
Sen kom dom ensamma veckorna. Låååånga ensamma veckor. Jag började bli rädd för att lägga mi på kvällarna, för jag trodde att jag aldrig skulle få vakna mer. Jag bävade för att lägga mig, för varje kväll när jag lagt mig så började mitt hjärta slå jättehårt. Man kunde höra hjärtslagen slå i det tysta rummet, så hårda var dom, och efter en stund domnade hela kroppen av och hjärtat stod still. Jag dör nu! Men då var ja helt plötsligt inte rädd längre utan nästan välkomnade lugnet. Välkomnade döden som skulle få ett slut på allt.
 
Nu är det så att jag är så förbannat levnadsglad och nånstans där inne fanns mitt egentliga jag, och hon kämpade, jag lovar. Hon slogs med näbbar och klor för att få tillbaka "oss" till livet igen.
Vägen var lång, och en del svackor fanns det på vägen, men tillbaka kom vi. :)
 
Jag vandrar fortfarande på den vägen, men den blir mindre bulig, färre hål för var vecka som går.
Jag har lärt mig att känna igen tecknen att jag är på väg ner igen och oftast, nästan alltid, så hinner jag säga stopp till världen utanför innan den drar ner mig igen. 
För det var ordet NEJ jag behövde lära mig säga. NEJ, jag vill inte. NEJ, jag orkar inte höra dit skitsnack nått mer. NEJ, du får klara av dina egna problem själv.
 
Nackdelen av att lära sig säga nej, var att jag till slut sa det hela tiden. Nej nej nej nej nej.
Jag kom på mig själv en dag när jag sagt nej till en person som frågat mig om vi skulle göra en sak. "Varför sa jag nej? Jag VILL ju göra det här!"
Då fick jag börja lära mig säga ja igen, men också verkligen tänka över VAD det var jag ville säga JA till, och vad det var som jag ville säga NEJ till.
Detta är nått jag fortfarande jobbar med. Jag är en hjälpsam person i grund och botten och tycker om att känna mig behövd, men ibland blir det för mycket. Folk lär sig fort hur dom ska kunna utnyttja min välvilja, mitt medfödda jag att vilja hjälpa andra. Jag måste lära mig att sålla bort dessa människor och hålla dom på en armlängs avstånd. Jag tycker fortfarande inte illa om dessa människor, jag tycker bara illa om deras beteende. Dom måste ju också hitta sig själva för att lära sig vad det är dom gör fel här i livet. :)
 
Som sagt så har livet vart upp å ner i flera år. En del dåliga stunder men också många bra. :)
Men så för ca 1 vecka sen så vaknade jag en morgon och kände att: "Det här är en bra dag. Jag är trött, men jag MÅR bra.", sen kom det ett stort leende över hela mitt ansikte och det leendet har hållt i sig sen dess. 
Livet har återvänt och jag känner mig starkare än någonsin. För mig, för mitt, för mina barns skull.
Hur det än är så är livet en fantastisk gåva som vi fått och jag tänker då se till att göra det bästa av mitt. Jag fick ju bara ett, lite snålt men ändock. :)
 
Nu ser jag fram emot att vakna på morgonen, ta hand om pojkarna och skicka dom till skolan. Kika vad vännerna sysslat med på FB medans jag sovit. Söka jobb och ha ett alldeles underbart Svenssonliv. :D
 
Folk tror ofta att jag kräver en massa utav livet. Så fel dom har.
Det enda jag vill ha är ett lugnt,stabilt liv utan en massa energitjuvar. Jag vill lära mig att kunna ignorera dom. Inte ta åt mig när nån säger något negativt om mig eller det jag gör. Jag VET att jag är en bra människa. En som bryr sig, känner och älskar.
Jag har inte riktigt hittat den vuxna Mimmi än, men jag vet att hon finns där inom mig ,under nu ett tunt lager stålull. 
Hon finns i mitt huvud, skrattandes så hon kiknar, så som hon gjorde när hon var liten, när hon var tillsammans med sina älskade tokiga djur. Som hon gjorde när hon var tonåring och httade på tokigheter för att få andra att skratta med henne. För trög för att fatta att ibland skrattade dom åt henne. Eller hon förstod nog, men valde att inte se då dom iallafall skrattade.
Jag lever för att höra folks skratt. Glada förtjusta utrop. Rena glädjeutbrott.
Finns det något som är vackrare än när en männsika ler?
En främling i affären,som du gjort nån rolig min åt pga konstigt skriva skyltar i butiken, som brister ut i skratt just pga DIG!
Det var DU som gjorde han/hon glad, ingen annan. DU fick en främling att må bra en stund. Det är värt varenda sekund som gått på tok under dagen! :)
 
Vi kan göra skillnad för andra människor. Det är så enkelt. Det krävs inga pengar, ingen ansträngning utan bara ett vänligt leende, en hjälpande hand eller en tokrolig min. :)
Jag mår bra av sådana stunder och jag kan lova att du också gör det. :)
 
Jag ger här med ett löfte till mig själv. VARJE dag så ska jag få en människa att le, pga mig. Då mår även JAG bra. Sen kanske den människan av bara farten ger det leendet till någon annan och sen är bollen i rullning. 
Mår du bra, så mår jag bra, även om det är för en kort sekund. :)
 
Säg nått possitivt till någon, istället för att bara säga till när någon gör nått dåligt. Uppmuntra ett bra beteende i stället för att klanka ner på ett dåligt. Jag tror det ger en bättre effekt. :)
 
Jag tänker inte ta på mig några stora projekt just nu. Inga "Nu ska vi rädda Afrikas barn" eller nått. Nej, det orkar jag inte än. Mitt projekt just nu sträcker sig till att må bra själv.
Som Dr Phil en gång sa: " Är frun i huset lycklig, så är hela huset lyckligt." och tvärtom, vilket stämmer jäkligt bra!! :D
 
Små saker som denna lilla film nedan, ska få bidra till att hålla mig på rätt spår genom livet. Påminna mig om vad det var jag strävade mot, när jag tappat bort mig. Tappar bort sig längs med vägen gör man, man kan även välja en sidoväg just bara för att man vill det så länge den bär mot det målet man satt upp för sig. Man kan sätta upp nya mål också, men glöm aldrig aldrig bort dig själv och din egna vilja.
 
Nu säger jag tack för denna gång. Bäddar ner mig i sängen med lugna hjärtslag, fuktiga ögon pga videon nedan, och ser fram emot att få vakna till en ny härlig dag: :)
 
TJINGELING!! :D
 
http://www.wimp.com/elephantsreunited/
 
 
 
 
 
 
 

R.I.P Paul Walker and Roger Rodas. "I was smiling."

Publicerad 2013-12-01 18:03:00 i Allmänt

 
Idag är en sorgens dag för oss som är Fast and the furious-fans.
I natt dog Paul Walker och hans vän Roger Rodas i en bilkrasch på väg ifrån välgörenhetseventet "Reach out", norr om LA.
 
Efter att ha sett bilderna ifrån kraschen så kan man nog utgå ifrån att det gick fortare än vad det skulle ha gjort på den vägen och att Rodas tappade kontrollen över Porschen. Dom for in i ett träd och bilen fattade eld. Med största sannorlikhet så var dom redan döda när bilen började brinna. Men detta är bara MINA spekulationer. Jag var inte där och såg vad som hände.
 
Det är sorligt när såna här saker händer. Vad som är ännu sorgligare är att vissa människor inte låter andra att sörja på sitt sätt.
 
Överallt på FB har folk idag länkat bilder, artiklar mm på dessa 2, dock i huvudsak Paul Walker, för att hedra och sörja. Varför kan dom inte få göra det ifred?
 
Nej, då ska en del kommentera med löjliga kommentarer om att "hastighet dödar inte, det var stolpens fel"... "Varför sörjer alla Paul och inte Rodas, dålig stil." mm mm
 
Nu är det ju så att Paul var en filmstjärna, nån som det är stor risk att väldigt väldigt många människor har sett på film, i tidningar, på tv etc. Rodas var känd inom motorsporten och det är inte alla människor som ser på motorsport. En skådespelare är det större risk att man identifierar sig med, man vill kanske vara som den personen, man tycker om människan som skådis.
 
Nu betyder INTE detta att det är MER synd om Paul och hans familj än vad det är om Rodas och hans familj. Absolut INTE. Det är precis lika tragiskt.
Det är bara sättet att attackera människors rätt/sätt att sörja på, som jag blir arg över. 
Har du inget vettigt snällt att säga så håll tyst. Bryr du dig inte om händelsen, så var tyst bara. Låt andra få sörja på sitt sätt.
 
Händelser som denna går att vända till nått possetivt mitt i det negativa. Det kanske räddar någon annan genom att han/hon tänker efter en gång till innan personen sätter sig i en bil, som chaufför eller passagerare, och undviker att ta i för mycket. Leka över sin förmåga. 
 
Nu är jag inte intresserad av att tjata nått mer om det här ämnet just nu, för jag ska ta och bädda ner mig och titta på Fast and the furious 5 och sörja och minnas på mitt sätt. :)
 
Som Paul Walker en gång sa: " "If one day the speed kills me, do not cry,because I was smiling." 
 
 
 
 
 
 

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela