mimsans.blogg.se

 

Jag kände en liten flicka en gång. En udda liten tjej. Hon var duktig i skolan, glad och rolig.

Men annorlunda. Både hatad och älskad. 

Men bakom hennes glada annorlunda fasad gömde sig en mörk hemlighet.

Varje dag på väg till skolan satt det en molande värk i magen. "Vad händer när jag kommer hem? Vad har redan hänt?"

Vännerna frågade alltid om hon skulle följa med och leka efter skolan, men hon hade alltid nån ursäkt för att hon inte kunde.

Hon måste hem! 

Lever mamma? 

 

Vart var du?

 

Värken växte i magen ju närmare hemmet hon kom. Vad händer idag? Är det lugnt? 

Ja, idag var en bra dag. Idag var dom en familj. Skrattandes och skojandes vid middagsbordet.

Men nästa dag när hon kom hem från skolan kände hon redan när hon öpnnade dörren att något var fel. 

Det var obehagligt tyst, mamma sittandes vid bordet, mannen ståendes vid bänken. Den lilla flickan drog ett djupt andetag, klev in i köket med ett spänt leende på läpparna. Sa ett glatt "hej". Allt för att lätta på stämningen. 

Bara han inte blir arg idag.

Men det dröjde inte länge föränn han höjde näven mot hennes mamma. Den lilla tjejen klev i mellan och försökte hejda honom så gott hon kunde. "Slå hellre mig. Låt min mamma vara". Den lilla tjejen var bara 7 år.

 

Vart var du?

 

En kväll i sommarstugan. En kräftskiva med hennes föräldras vänner. Skratt och stoj. "Det är ju så trevligt att vara här" "Åh, ni har det ju så bra!"  Ja, nog var dom lyckliga där och då. Den stunden. Tills dörren stängdes....

Den lilla flickan vaknade av att någon skrek på hjälp. Mamma! Hon rusade ut i hallen. Där låg hennes mamma på golvet, med mannen böjd över sig. "Släpp henne! Släpp min mamma!" 

Han slet upp hennes mamma i håret. "Gå in på ditt rum annars slår jag ihjäl henne"....

 

Vart var du?

 

Efter ett tag flyttade flickan och hennes mamma ifrån mannen. Det var lugnt ett litet tag. Flickan kunde slappna av i allt längre perioder över dagarna. Värken i magen fanns alltid där. Den lämnade henne aldrig.

Visst, han var där och bönade och bad att få komma tillbaka. Visst fanns det oroliga stunder. Men över lag så var det rätt bra. Nu var det ju hennes mamma trygg. 

 

Det gick några år. Och visst var dom lyckliga. Tills nästa man kom in...

 

Vart var du?

 

Alkohol, droger...Ett annat liv, eller var det bara ett sätt att finnas till?  Den lilla flickans tidigare lugna vardag hon fått haft i något år, slets itu. Brutalt. 

Värken i magen som krupit tillbaka till att bara komma fram ibland, blommade upp för fullt. Samma visa igen. 

"Följ med och lek efter skolan!"  "Jag kan inte. Har nått att göra hemma"  Ja, nog hade hon det alltid. Att stå i mellan mamman och mannen. Skydda sin älskade mamma. "Snäll, slå mig istället"

En dag efter skolan kom hon hem.. Det var alldeles tyst i lägenheten. Vart är mamma? 

Hon hittade sin mamma bunden,blodig, brutalt misshandlad på golvet i badrummet...

Den lilla flickan var bara 9 år.

 

Vart var du?

 

Dagarna avlöste varandra. Utåt så var dom den lyckliga, perfekta familjen. Annat var det när ingen såg. När ingen ville se. När folk valde att inte se.

Den lilla flickan skrev hemska historier på Svenska-lektionerna i skolan. Om en annan liten tjej som led alla helvetes kval. Ett rop på hjälp. Hon såg att läraren visste att det var henne dom handlade om. Såg skuld i lärarens ögon, innan hon vek undan blicken och fortsatte rätta stavfel i andras uppsatser. Sviken av världen. Vad skulle hon göra? Det går inte att lita på någon. Allra minst dom du vill lita på mest.

 

Vart var du?

 

En eftermiddag efter skolan kom den lilla flickan hem och hittade sin mamma halvt livlös i soffan med en tom pillerburk brevid. "Jag orkar inte mer. Allt är DITT fel. Du är så jobbig" sa hennes mor innan hon tuppade av.

Den lilla flickans tårar rann över kinderna medans hon försökte rädda sin mammas liv. När ambulansen hämtat hennes mamma satt hon ensam kvar i lägenheten. Gömd under skrivbordet i sitt rum. Ihopkrupen, skakandes av rädsla." Lever mamma? Vill jag leva? Är allt MITT fel?"

7 timmar senare ringde telefonen. Hennes mamma levde. 

Lättnaden kom inte så som hon trodde den skulle göra. Varför? "Kanske vore det bättre om mamma fick somna in så hon fick slippa bli slagen. Slippa mig. Det är ju mitt fel allting". "Om hon dör behöver inte jag heller lida längre. Då dör jag med".

Den lilla flickan var 10 år.

 

Vart var du?

 

Men kampen fortsatte.. En dag efter skolan kom hon hem. Alla satt vid köksbordet. Gråtandes. Vad har hänt?! 

Den lilla flickans bror hade råkat ut för en bilolycka. Ingen visste om han skulle överleva. Hennes älskade bror!

Den enda tryggheten i hennes liv fick inte dö! 

Hon sitter på en stol vid bordet, fipplar med en kortlek...orolig, rastlös.. Då säger mannen, -"Jag hoppas han dör!"

Ursinnigt slänger den lilla flickan kortleken i hans ansikte. Då ser hon monstret växa fram, en näve höjs. Stunden senare ligger den lilla flickan på golvet. Hon kryper fram, tar sig in i sovrummet, upp i sängen. Hon vänder sig om. Där står mannen med en kniv i handen.

Den lilla flickan var 11 år.

 

Vart var du?

 

2 dagar senare är flickan i ridhuset hos sina älskade hästar. Hennes räddning. Dom enda som accepterar henne som hon är. Hon älskar dom och dom älskar henne. Villkorslöst.

Då kommer polisen och hämtar henne. Bort från tryggheten. Den enda värld hon känner och kan lita på. 

För in henne i en otrygg, okänd framtid av skydd, namnbyte, bostad på okänd ort.

Det sista hon någonsin hör av mannen är: " Hittar jag er så dödar jag er."

 

Historien började inte i början,den började många år tidigare. Den slutar inte än på många år. Den har nog inte slutat än. Historien är inte ens i närheten av att berätta allt som skedde. Den skrapar bara lite på ytan. 

Men livet går vidare. Man får ta ansvar för sina egna handlingar och ibland även andras och skapa sig ett liv värt att leva. Framtidstro. Hopp. Det blir bättre.

 

Vart var du?

Jag vet vart jag var, för jag var den lilla flickan. Hon som jag ser som om det vore en helt annan människa. Hon är jag, men ändå inte. Jag kan gråta för hennes skull, men inte för min. Idag är jag vuxen, jag är inte "hon" längre. 

 

En del kallar en udda, annorlunda, stark, framåt, knäpp, idiot...Ja, det är man nog med. *ler*

 

Det jag ber folk är att sluta blunda. Känner du på dig att nått barn inte har det bra, så är det nog så. Och gör då något åt det! Gör inte som lärarna och omgivningen, veta och blunda. Barn dör, inte alltid kroppsligt, men själsligt. Sätt dig in i tanken på att vara 10 år och vilja dö för att livet är ett helvete. Då kanske du kan förstå.

 

Det finns barn som aldrig får vara barn.

 

Idag har jag ett bra liv. Mamma till 2 pojkar som är mitt allt.

Se till att kämpa vidare och var inte rädd för att be folk om hjälp. Ibland kan främlingar vara lättare att prata med än dom som står dig nära. 

 

Och använd för guds skull inte din taskiga uppväxt som ursäkt för att inte ta ansvar för ditt liv. Livet är en gåva som ska förvaltas väl. DU kan göra skilllnad för någon annan! :)

 

Denna historia får gärna spridas vidare. Kanske den kan få någon att öppna ögonen. Kanske någon slipper känna att den var ensam om samma historia. 

 

Nån som vill ha nån att prata med? Jag finns här. Vem som helst är välkommen att adda mig på FB, för att prata eller bara vara. :)

 

 

Mvh Mimmi Dodge Solstråle

Nu är Julen här. 

 

Ljus tindrar överallt, paketen är inhandlade, maten likaså, huset är julpyntat och stämningen är god. :)

 

Det som vi dock skippar under julen i det här huset är något som många borde låta bli.

ALKOHOLEN!

 

Varför ska den vara så viktig under alla högtider? Vi har under dom senaste 10 åren firat HELT alkoholfritt på Julafton. Inte ens glöggen är spetsad. Lider vi för det? Nej. Julen firar vi för barnens skull, ja även jag gillar julen och firar oavsett om jag är ensam eller inte. :D

 

Jag är uppvuxen med alkohol runt mig och speciellt på julen så lockar det fram det värsta ur folk. 

"Ha, klart vi ska ha en nubbe till sillen!", Ho ho ho...... Hoppsan så snett det blev, halva flaskan senare.

Där sitter Bengan å tjafsar med Kent och där tafsar Knut på morsan. Aj aj aj, det där såg farsan. Men vem får ut för det? Inte är det Kent iallafall utan mamma, efter att alla har åkt hem. Då är allt hennes fel för hon är ju en sån usel kärringjävel så farsan spöar skiten ur henne framför ögonen på ungjävlarna som borde ha sovit för länge sen.

Men imorgon är det bra igen för då har mamma, blödandes, tröstat oss hela natten och sagt att pappa egentligen inte är elak, han är bara lite utarbetad. 

Han måste arbeta hårt, våran pappa, för han slår ofta mamma gul och blå. Ibland förärar han även oss med en hurring eller två.

Men det är synd om honom. Det är ju bara han som har det tufft i livet med en sån jävla usel familj."

 

Nu vill jag veta en sak. Ska även DU förstöra din familjs jul? Spöa frugan och kanske även barnen med?

Så jävla synd är det inte om dig och det är INGEN som egentligen går på ditt skitsnack om att " det ska aldrig hända igen". 

Skärp till dig eller lämna din familj.

Dom har det bättre utan dig, även om du tror att du är Guds gåva till världen.

Din fru klarar sig garanterat galant utan dig och dina barn får en chans att växa upp och bli normala. Det kommer krävas mycket av dom för att kunna bli det, för DU förstörde deras barndom och gav dom svåra psykiska sår som tar låååååång tid att läka. Tro mig, jag vet!

 

Dra därifrån, inse vem du är och gör nått åt det. Sen kan du höra av dig till dina barn, om nått år eller så och BEVISA att du har insett vilken skitstövel du var och att orden: "Det kommer aldrig hända igen" är äkta, och inga lögner. Även du kan bli en bättre människa, när du slutat ljuga för dig själv. :)

Vem vill vara en av alla dom karlarna där ute som spöar sitt fruntimmer, men visar en fin fasad uttåt? Var det så din mamma ville att du skulle bli? Var de det du sa till skolans yrkesvägledare att du ville bli? En familjemisshandlare. 

 

Nu slår karlar, även utan alkohol i kroppen, men risken för vanliga dispyter med släkten kan undvikas. En sak mindre för barnen att vara rädd och orolig för inför julen. 

 

 

Är du en mamma till barn i ett sånt förhållande? Jag tycker inte synd om dig heller.  

Ställ dig frågan varför du skaffade barn. Var det för att se dom plågas? Få stryk? Lida för att dom ser dig få stryk? 

Jag tror inte att så var tanken ifrån början, men du är medhjälpare till att få dom att må skit och bli skadade för livet.

Jag är själv barn till en mamma som valde män som slog henne. Tror du på skitsnacket om att det är så synd om mamman i ett sånt förhållande?

Jag kan säga att jag HATAR min mamma för den uppväxten hon gav mig. Jag förlåter henne aldrig för den, då jag själv aldrig har fått ett enkelt "förlåt" för hur hon skadade mig och mina syskon genom att bara sitta och titta på.

Jag älskar min mamma av andra orsaker, för den hon är idag, men oron finns alltid där, speciellt när alkohol blir inblandat, att jag ska få se min mamma bli sönderslagen eller även få hitta henne död en dag.

 

36 år, och jag får hjärtklappning och kallsvettas när jag hör orden: "Vi ska bara ta en öl". Då har jag ändå jobbat och slitit med mig själv för att övervinna mina barndoms skador.

Jag kan fortfarande få panikkänslor när jag ser en blond karl med jeansväst nånstans i ett människohav på stan, för det var vad den ena hade på sig när han slog min mamma, för att senare slå mig.

 

Spåren sitter kvar länge länge, så tro inte att dina barn är oskadade av det livet du fört in dom i. Men vägen till lättnad kan bli kortare om du startar erat nya liv NU. 

Det finns hjälp att få. Börja med att berätta för någon vad som sker hemma, någon du litar på. Hitta någon du kan bo hos med barnen, sen åker du. Det finns ingen "BRA" dag att göra det på och jag kan lova, du förstör inte barnens jul genom att göra det. Du räddar deras liv. Bättre julklapp kan man väl inte ge sina barn?! :)

 

 

Idag har min mamma världens bästa man och jag är lycklig för deras skull. Jag är även tacksam för att jag är som jag är, jag skulle aldrig ge mina barn en sån uppväxt. Jag skaffade mina pojkar för att älska dom, fostra dom till att bli fina människor och ge dom en sån fin uppväxt som jag bara kan. 

Mina pojkar är mitt allt. <3 <3 

 

 

Julen är barnens högtid, säger dom. Nej, säger jag. Livet är barnens högtid. <3

 

 

Ett tips till er där ute. Läs boken "Vuxna barn till alkoholister", den hjälper på många sätt. Att förstå sig själv och förstå andra. Den kommer ge dig orsaker till vissa saker, men du kommer inte ha några ursäkter längre så förbered dig på att ändra ditt liv. :)

 

Så min önskan för i år är: Ge dina barn livet i julklapp. <3

 

www.kvinnofridslinjen.se 020-50 50 50