mimsans.blogg.se

En blogg om livets jävligheter och hur man kommer över dom.

Mörkertalet. Dom som inte vågar berätta.

Publicerad 2014-03-31 18:06:00 i Allmänt

MÖRKERTALET
 

Idag fick jag ett samtal som tog mig tillbaka till min barndom. Till det mörka, dystra... Hemska.
 
Jag svarade i telefonen och jag hör en ledsen tjejs röst. En röst som är förtvivlad, bruten av gråt och av  hopplösheten  som skriker ut sin befallning : "Du är inte värd något."
 
"Får jag berätta min historia för dig, Mimmi?"
Berätta...
 
1 timme och 24 minuter senare så har jag fått höra sånt jag vet existerar, något som är vanligt, något som många dras med i hemlighet idag.
Våldtäkter, överfall, övergrepp, misshandel, alkoholism. You name it.
 
Jag blir upprörd, ledsen, känner förtvivlan men jag blir också arg, förbannad, känner ett extremt hat.
Vad är det för jävla människor som har fått denna, idag vuxna kvinna, att ringa till mig i förtvivlan?
Ringa till mig, en människa hon aldrig har träffat, och släppa ut sina känslor, sin förtvivlan.
 
Jag är glad, tacksam och otroligt rörd att hon ringde mig och mitt öra kommer alltid att vara öppet för denna kvinna.
En kvinna som jag ser upp till, fast hon nog inte förstår det. En kvinna jag ser en styrka hos som hon nog ej vet själv att hon har.
En mamma som talar om sina barn med värme, har en glädje till livet som man sällan ser ens hos dom som haft det bra.
Hon ser kanske inte ljuset idag för det hon berättade har mörklagt hennes liv, inte bara nu utan för en långt tid, tid som inneburit största delen av hennes liv.
 
En tragisk uppväxt kantad av äckliga jävla karlar.
Karlar  och pojkar som begått övergrepp på henne ända sen hon hade råttsvansar i håret och gluggar i munnen då mjölktänderna trillat ur.
 
Vad får er karlar att bli såna människor? Jag kan inte kalla er män, för en man skulle aldrig göra ett barn illa.
Jag vill inte ens kalla er för människor. Ni är avskräde. Sopor. Värre än Djävulen själv.
 
Vad får en karl att ge sig på ett barn? Vad får er att vilja stoppa er kuk i ett barns mun?
Vad får er att vilja misshandla en tonåring? 
Vad får en psykolog att vilja våldta en vuxen kvinna, en kvinna som valt att skriva in sig på Psyket som en utväg att få ordning på sitt liv? 
FATTAR NI VAD NI GÖR??
 
Jag ser dock hopp hos denna kvinna. En vilja att leva, trots att hon själv säger att hon vill avsluta det ibland.
En glädje över det lilla, och en rädsla för det stora.
 
För oss barn, fostrade av dysfunktionella människor i denna värld, så är det lilla ENORMT och det stora är HEMSKT.
Det stora är något possitivt för andra människor, för oss är det farligt. Farligt för att då kan man behöva känna känslor. Känslor som vi är ovana att ha. Lycka, glädje, ...Varför ska vi känna sånt? Sånt kan andra ta ifrån oss.
 
Vi lever på, funkar bra i samhället. Ofta den som är glad och hjälper andra. Det folk inte vet är den stora hemligheten vi bär på, ibland vet vi inte om den själva. Försöker glömma, ignorera. Vi vill ju vara som alla andra.
 
Vi tittar ofta på hur andra människor gör. Hur är en mamma, en sån mamma vill jag vara. Jag prövar.
Jaha, man ska diska, städa, jobba häcken av sig för det gör man när man är en familj. 
 
Hmm... Att vara en familj innebär inte ytliga, vardagliga saker. Att vara en familj är att älska, skydda, bry sig, ta hand om,vårda, kämpa,lycka, glädje. Att vara en familj ÄR känslor.
 
Jag trodde en gång i tiden att jag var ensam. Ensam om att ha det som jag har det. Att vara liten, rädd, skygg.
Varför backar jag när folk vill ge mig en kram? Varför får jag tårar i ögonen när nån verkligen menar meningen: "Hur mår du?"
Varför känner jag hat när det kommer alkohol med i bilden? Varför drömmer jag drömmar där jag är jagad, drömmar som jag senare i livet vände till "jag hämnas"?.
 
Men så en dag... ja, den frasen kanske är en klyscha men så var det...
Men så en dag kom jag över boken " Vuxna barn till alkoholister".
Den som tror att allt blev guld och gröna skogar efter det bör nog sluta läsa nu.
Den boken var som en käftsmäll !
 
DET FINNS FLER SOM JAG!!
 
Wow... Hoppsan.. 2 kapitel in i boken så la jag den på fönsterkarmen i 2 månader. Jag skakade och tårarna rann. Nej, dom rann inte, dom FORSADE.Ett Niagarafall som det inte fanns nån hejd på.
Det var en chock att inse att det fanns fler som jag och att det var så många att dom till och med har behövt skriva en bok om saken. DET är det tragiska i det hela.
En bok om vuxna barn till hemska föräldrar.
Ska det behöva finnas?
 
Boken borde heta " Vuxna barn till dysfunktionella föräldrar" eller snarare " Vuxna barn till en dysfunktionell värld".
LÄS DEN.

Antingen läser du den för att du själv har haft en tragisk uppväxt, eller så läser du den för att förstå din medmänniska. Tjejen i kassan på Ica, sköterskan på ditt lasarett, den glada flickan som log mot dig på gatan.
Alla är dom utsatta.
 
Det är dom som är MÖRKERTALET.
Dom som inte vågar berätta sin historia för att dom är hotade, skäms, tror att det var deras egna fel att allt hände.
Det är aldrig ditt fel att någon annan människa begår övergrepp. Du kan aldrig försätta dig i en sån situation att det är okej för en annan människa att ta på dig mot din vilja. Det är aldrig ditt fel att dina föräldrar dricker.
 
Du är en individ. Du är någon. Du har ett liv, ett liv som är ditt och ingen annans.
För mig är du värd något, även om jag aldrig träffat just dig, för du finns, du existerar.
Du kan göra skillnad. Du kan göra min, mina barns värld till ett bättre ställe. Just du kan påverka och göra skillnad för någon annan. Du kan göra skillnad för dig själv.
 
Ska vi tillåta att mörkertalet får existera eller ska vi säga ifrån här och nu?
 
Jag har tagit tag i mitt liv, bearbetar saker som jag inte borde behöva. Saker som ingen borde behöva jobba sig igenom.
Jag har bestämt mig. Det är MITT liv och ingen annan ska få bestämma hur jag ska må framöver pga saker dom gjorde mot mig när jag var barn.
 
2014 vill jag ska bli Mörkertalets år. Året då Mörkertalets barn/vuxna barn ska halveras för att sanningen ska fram. Berätta för någon, släpp ut det. Våga för din skull. Ibland kan en främling duga. :)
Du har livet och livet är ditt. <3
 
På bilden är min äldsta son, en sommar för ett par år sedan. Jag kan lova att det som hände mig, kommer aldrig att hända dom. Glada barn är allt jag vill se i framtiden. :)
 
Mvh Mimmi Sjöström
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Någon Annan - Den stora boven i dramat.

Publicerad 2014-03-19 13:33:00 i Allmänt

Skylla ifrån sig är något vi svenskar är bra på. 
Det är väldigt många företag idag som har "Någon annan" anställd. Ingen har träffat denna Någon Annan, men han finns där och smyger runt i kulisserna och hittar på sattyg och förstör för dom anställda. 
Det är en elak jävel som enbart är ute för att ha sönder, strula till det och ge andra dubbelt arbete.
 
En lastbil kommer till stationen med en stor buckla i skärmen. Vad har hänt? Vem gjorde detta? 
Någon Annan.
 
Det är fel i avräkningen i kassan på butiken. Vad har hänt? Vem stod i kassan idag? 
Någon Annan.
 
Vem har inte plockat reda på varorna? Vem strulade till det med beställningarna? Vem har inte städat ordentligt?
Någon Annan.
 
När ska vi svenskar stå upp för oss själva, erkänna våra misstag ochta ansvar för det vi gjort/inte gjort?
Ska Någon Annan göra det med?
 
Ska Någon Annan ta ansvar för dina barn? Ska Någon Annan betala din hyra? Ska Någon Annan få din familj att känna sig trygg?
Ska Någon Annan få lägga sig med gott samvete på kvällen för att han vet vad han har gjort och tagit ansvar för det?
Någon Annan vet ju att det är han som är boven.
 
Någon Annan kanske ska börja få betalt för det han gör, för även om han bara ställer till det så har han en jäkla massa skitgöra att ordna med varje dag och borde få betalt för mödan.
Rätt ska vara rätt då vi lever i ett samhälle där det ska vara jämnlikt. ALLA ska ha samma rättigheter. 
 
Det kanske är dax att sluta skylla på Någon Annan, dra ditt står i stacken och se dina misstag som en möjlighet att bli bättre. Din chef skulle garanterat uppskatta det. Din fru/man och barn med.
Även dina släktingar och vänner skulle  uppskatta dig mera och ställa upp för dig den dagen du behöver det.
 
Jag skulle vilja se att Någon Annan fick beröm i stället. Det var Någon Annan som fixade detta och han gjorde ett toppenjobb.
Någon Annan lagade maskinen så vi kunde arbeta vidare. Någon Annan fick sina arbetskollegor att må bra då han alltid sköter sitt arbete och gör gärna lite till.
 
Jag vill se Någon Annan som en bra person. Någon alla ser upp till, litar på och känner tillit till.
 
Så, vilken Någon Annan är du och vilken Någon Annan vill du vara? :)
 
 
 
 
 

HÄST VS MOPPE Varför körkort på den ena bara?

Publicerad 2014-03-13 12:31:19 i Allmänt

Jag läste ett intressant inlägg av en vän här på FB här om dagen.
 
Varför  måste man ha körkort för moped när man är 15 år men vilken unge som helst, oavsett ålder och kundskap, får ge sig ut på ett halvt ton häst och skrutta runt på vägarna?
 
Visst, det är farligt att framföra fordon men ett halvt ton häst är lika farligt det.
Det borde vara körkort på båda "fordonen".
 
Hur ofta ser man inte en liten tjej på max 50 kilo , komma på en häst runt 450 kilo, längs vägen.
Ja, jag nämner att det är tjejer då det till större delen är tjejer som rider, men visst finns det killar med. Men jag tror att ni fattar poängen. :)
 
Jag säger INTE att dom inte borde få finnas i trafiken, för hästar är bland dom första fordonen vi hade att ta oss fram med och det är ett trivsamt inslag i en annars rätt trist vardag ibland. 
Det borde dock införas ett kompetentbevis för att få framföra en häst längs med trafikerade vägar. Det borde införas kompetentbevis för att få ha häst över huvud taget.
 
I mina dagar som hästägare så har jag själv sett föräldrar som skaffar en liten shettis till sina barn. Föräldrarna själva vet knappt vad som är fram och bak på en häst, "Men hur svårt kan det vara? Bella vill ju ha en häst så det är klart att hon ska få en."
Sen glömmer dom bort det där med kosthållning, veterinärer, hovslagare, motion i måttlig mängd, stall, hagar mm som ska finnas för att våra djur ska trivas och må bra.
 
Nu är detta inte bara barn det gäller utan även vuxna! 
Vi fick ett samtal ifrån djurskyddet en gång där dom frågade om vi ev kunde ta hand om en häst som annars skulle bli omhändertagen. Vi åkte och tittade på henne, det var ett sto, hos ägaren där hon stod.
Hon hade en hage som var på ca 100 Kvm, med några träd i som var skyddade med nät så hon inte kunde bita på dom eller klia sig mot dom.
Vi frågade lite om hästan och ägaren visste ingenting. Hästen var rund och go och hade ett trevlig humör och var sällskaplig. Vilket inte var konstigt då hon hade stått i den hagen i 3 år utan sällskap! Hagen låg i trädgården på baksidan av ett hus, utan utsikt förutom några garage som låg runt om.
Hennes hovar såg förjävliga ut trots att ägaren blivit ålagd att få dom verkade kontinuerligt.
 
Vi bestämde oss för att ta hem hästen och min dåvarande "gubbe" åkte och hämtade hästlastbilen. 
När vi skulle lasta hästen så frågade jag om ägaren hade ett träns vi kunde låna.
"Träns?" 
Ja, ett träns...
"Vad är det för något?"
Hmmm....
 
Jag småpratade med hästen ,som inte alls var sugen på att åka i lastbilen, och pratade om att hon nog skulle bli glad att få komma hem till oss och nya hästkompisarna och få äta lite hö.
Då kom nästa grej.
"Tror du att det kommer gå bra med hö?", frågade ägaren.
Har hon ätit ensilgae eller hösilage innan? frågade jag.
"Näeee, hon har bara fått kraftfoder (Krafft) och morötter."
Har hon inte ätit gräs????? 
"Näeee... Måste dom det?", sa ägaren.
("stor suck ifrån mig")
 
Jag frågade även om hennes stora ärr och sår på knäna men fick inget svar. Vi kikade då in i det så kallade stallet (garage) där hon stått uppbunden i en spilta UTAN nånting att ligga på för utom betonggolvet. Därav hennes fula knän. :(
 
Men vi lastade hästen och skrev papprena. Sen fick hon komma hem till ett ca 10 hektar stort bete med massor av hästkompisar och hon blommade upp och fick bli häst igen. :)
. Hennes saga slutade lyckligt, men för många andra så stannar historien i det mörka stallet utan ordentlig mat eller bädd.
En snäll, men fullkomligt oförstående ägare som inte visste någonting om hästar, men en häst skulle hon ha!
 
Tillbaka till hästar i trafiken.
 
Jag hör ofta bilägare som svär och gormar över hästarna som finns där ute. Varför gnäller ni?
För att ni är tvunga att sakta ner?
För att ni blev överrumplade och rädda när det plötsligt dök upp ett djur längs med vägen?
Det är inte hästarnas fel att du inte kan hålla en lagom hastighet för rådande omgivning. Det är du som borde bli utskälld.
Visa hänsyn, sakta ner, håll er åt sidan och hälsa så kommer hästägaren att känna sig trygg och bli glad.
 
Till hästägarna vill jag också säga: Det är ditt ansvar att framföra ekipaget på ett tryggt sätt. Se till att använda reflexer, även sommartid. Från hjälm ner till hov. 
Håll er även åt sidan, tacka bilfolket när dom visar hänsyn. Sånt smittar av sig och snart kommer folk att vinka tillbaka när dom ser er på vägen. :)
Står ni och ska korsa vägen så visa att ni har kontroll på era djur. Det är läskigt för bilförarna att se en stor häst vid sidan om vägen och inte veta om den tänker kasta sig ut. 
 
Och till båda parter: LE , HÄLSA OCH VISA HÄNSYN! :)
 
Jag har fått ridir på vägar som vart avspärrade för hästfolk just för att jag visat hänsyn. Jag har stannat och gått och pratat med markägarna och frågat om och vart jag får rida och VARJE gång så har dom uppskattat att jag FRÅGAT och tillåtit mig rida på deras mark.
Det finns ingen som skulle uppskatta att få sina åkrar sönderridna av ett gäng hästägare och det finns mängder med folk där ute som är hästrädda. Då är det upp till oss hästägare att visa hänsyn och ett trevlig beteende. Stanna gärna och prata med folk,det gör dom lugnare och dom kommer uppskatta hästen i miljön, men framförallt LE, HÄLSA och VISA HÄNSYN. :)
 
 
 
 
 

Micrognäll? Nä. MAXIFÖRBANNAD! :D Kampen om "Våga vägra vassruggen 2014".

Publicerad 2014-03-04 11:40:47 i Allmänt

Läste nyss en artikel i aftonbladet som handlade om folks micrognällande.
Smågnäll över skitsaker.
Visst, kan vara onödigt och ja, man drar ner sig själv och andra i surkartens land när man smågnäller.
Jag tänker dock fortfarande stå på mig för människans rättighet att få vara arg och förbannad, även över småsaker. För det som kan vara en liten skitsak för dig, kan vara en stor jobbig sak för en annan människa, och det du tycker är värt att gnälla över kan vara en skitsak för andra. :)
 
Visst håller jag med om att gnälla över att någon har parkerat lite tokigt, att maten är kall, att du tappade ett glas på morgonen eller spillde kaffe, kanske inte är nått att bli arg och gnälla över, men känner du dig bättre efter att ha gjort det så GNÄLL på! Men gör det kort och se till att du känner dig glad efteråt, för annars finns det en risk för att du blivit en bitterfitta de lux!
Gnäller du ofta? Går du omkring och är sur för jämnan? Tycker du att det är världens fel att allt går på skit för dig?Då har du blivit en bitterfitta och det kanske är dax att bryta det mönstret och det är enbart DU som kan bryta det.
Säg något positivt om varje sak du tänker något negativt om. Det går att finna positiva saker i det mesta. :)
 
Jag är just nu inte rätt person att tala om detta för just idag och ett par dagar tillbaka så har jag hatat hela världen. (nästan) Jag är sur, elak, bitter och hatisk, rent ut sagt. Sviken av världen, känns det som. Ja, just nu ÄR det andras fel att jag är en bitterfitta de lux. :D
Men jag har kommit på en lösing på mitt problem!
Jag har grubblat fram och tillbaka på vad det är som gör att jag mår så här och orsaken är att människor sviker mig hela tiden. Med småsaker kanhända i din värld, men i min värld är ett förtroende, ett löfte, några ord, värda MASSOR.
Jag ser varje dag hur människor sviker sina partners. Uppvuxen med karlars svek. Detta har gjort mig till den karlhatare jag är. Inte pga av att det alltid är jag som blivit sviken, absolut inte.
Ser dock hur andra beter sig mot sin partner där hemma. Flörtar med mig trots att dom har någon som älskar dom där hemma. Sitter på dejtsidor och säger "Min partner tycker att detta är helt okej". BULLSHIT!!
Det finns inte en enda människa, i vettigt tillstånd, som skulle tycka att det är okej att dens partner, livskamrat, sitter och flörtar med andra människor för att ev få ligga framöver.
Sen har vi dom som tar upp andras tid.
Som låter en tycka om dom, få en att tro att dom inte är som alla andra. Låter en känna sig trygg och öppna upp sig lite för att sen ge en rejäl käftsmäll där man vaknar upp och inser att man slösat bort en massa tid på någon som ändå bara "skulle finna sig själv".
Tid som är det absolut mest värdefulla man har och aldrig kan få tillbaka.
 
Men jag har kommit på en lösning på mitt problem med karlhatet.Min minskade tro på mänskligheten.
Det kommer att kombineras med min kamp för att komma i form igen.
Kan det bli bättre än så??!! :D
Jag har letat fram bilder på mina 2 senaste X och ska skriva ut dom för att sen sätta upp dom på kylskåpet och på "träningshyllan". 
Dom ska få vara symboler för den patetiska värld som finns. Den värld jag inte vill leva i. Den värld jag vill göra bättre.
Bygga upp en aggretion och ge det där lilla extra med träningen. Att ge fasen i att småäta och istället ta ett extra träningspass. Det känns faktiskt som rätt lösning för mig.
Att varje dag få utlopp för ilskan och få den att minska och till slut se hur dom sitter kvar i sitt betende medans jag ändrat mitt, och detta pga dom! Jag kommer att behöva tacka dom efteråt för att dom är som dom är. :)
Så det blir en massa flugor i en smäll liksom. TJOHOOOOO!! :D
Känner mig redan mycket gladare så nånting är det med positivt tänkande. ;)
 
Nu ska jag ta och byta om, kika på bilderna och träna med ett leende!
 
TJINGELING!! :D
 

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela