Ensam i världen..
Ibland har man bara såna dagar som jag har nu. Man känner sig ensam.
Det spelar ingen roll hur gulliga rara vänner man än har, man känner sig ändå som om man vore ensam i världen.
Det är inte bristen på vänskap man saknar, det är bristen på närhet, kärlek och någon som möter en med ett leende när man kommer hem.
En manlig själ som finns där och stöttar, kramar om, älskar och gör livet enklare.
Mina barn, vänner och djur ger mig mer än jag behöver, men ändå fattas någonting. Det där lilla, som ändå betyder så fantastiskt mycket.
En vän som man delar frukostbordet med. Han som sitter med fötterna på mina under bordet medans han läser morgontidningen. Han som ger mig en kram och en puss medans jag står och diskar.
Han som ger mig en klapp i arlset och ett uppmuntrande leende och en blinkning som lovar mer.
Ibland känner jag mig som en vandrande katastrof. En som inte duger nånting till. Jag VET att jag är bra på mycket och att jag har vänner som uppskattar mig och att jag är en älskad mamma och matte. Jag är bara en vandrande katastrof när det gäller män. Antingen är jag för tillbakadragen, då försöker jag ändra på det. Då är jag helt plötsligt för "på".
Jag har ändrat på allt i perioder under min livstid för att passa in, men ingenting blir rätt vid rätt tillfälle.
Alltid för sen eller för tidig.
Den dagen jag träffar "honom", mannen som vill ha mig och bara mig och är villig att kämpa för det, då MÅSTE det bara slå gnistor av bara fan, för hittills så har det kunnat vara sprakande, magnetiskt men ändå så fel.
Det har vart 2 motpoler som dragits till varandra av nån outgrundlig anledning, men som till slut funnits sina rätta krafter och stött bort varandra.
Den dagen dom drar åt samma håll....oj oj oj!
Men när den dagen blir vet jag ej. Kanske jag är 87 och sitter på hemmet.
Men såna här dagar FÅR man ha. Dom får en att tänka efter, fundera på vad som är värt något.
Tårar är bra ibland. Dom rensar ut och ger plats för nya känslor. Bra känslor.
Just här och nu är jag ledsen men imorgon ser jag fram emot en ny dag, några kilon känslor lättare.
Men tills dess så tänker jag krypa ner i sängen, dra upp täcket över örat (ja, jag sover alltid med täcket över örat) och snegla på en tårdrypande film om kärlek och känna mig ÄNNU mera ensam. Det är min RÄTT att få göra så ibland.
Har jag tur så kanske en av katterna kommer och kryper ner med mgi så att jag får borra ner nosen i nacken på honom och bara låta allt flöda. Jag orkar inte känna mig stor och stark idag. Idag är det jag som är liten, men imorgon är jag stor igen.
Tack och god natt, kära vänner.
